tisdag 10 juli 2012

Svängda, lurviga ben.

Den här skalbaggen generas minsann inte av hårväxt. Vi hittade den, lojt sörplandes nektar, i en trädgård hos en hästsportsmästare vi besökte i en by utanför Tbilisi. Hästmannen och hans tandläkarfru var byns patroner och hade ett makalöst hus som de hade designat själva. De hade sju badrum, pingisbord och ett lounge-rum som var utformat för att efterlikna ett tiomannatält, där man kunde ligga på madrasser och lojt sörpla nektar.

söndag 1 juli 2012

En praktfull bagge

Capnodis tenebrionis, en rättså maffig praktbagge, på slån. 


Nu är vi hemkomna till Sverige vi. Det är fantastiskt vad det surrar i buskarna här hemma. Det känns som att de georgiska insekterna höll lägre profil. Vet inte om det berodde på värmen, eller om det helt enkelt var mañana-attityd.

Vi kommer att lägga upp lite målningar såhär i efterhand också, håll utkik! Men framförallt kommer vi så småningom ha en utställning och trycka upp en liten bok med målningar i. Framåt hösten. Information om det dyker upp här senare.

torsdag 28 juni 2012

Arbetsprocess

Den humlelika dagssvärmaren är än så länge inte särskilt hulmelik. Blåelden är heller inte så värst blå. En långsam arbetsprocess gör alla val så mycket mer smärtsamma. Skulle man schabbla sig nu, är så mycket jobb åt skogen. Akvarell, färgpenna, låta den vara, jag vet inte. Vad tycker ni?

tisdag 26 juni 2012

En slags flugbagge


På internet finns en festlig artikel om oss, som kallar oss vikingaättligar och det andra med det tredje.
Den är fin och finns på denna adress, guides.ge, alltså hemsidan för organisationen som Georgi jobbade för. Det är en slags fackförening och utbildningsorganisation för guider i Georgien.

Artikel har ni här, och är ett exempel på vårt saltade rykte i Georigen.
http://guides.ge/index.php?option=com_content&view=article&id=233%3Aswedish-artists-georgian-insects-and-saga&catid=3%3Anewsflash&lang=en

lördag 23 juni 2012

Högkvarteret

En vivel (Larinus planus) som gillar tistlar.

Giorgi använde sitt breda nätverk till att kontakta Nationalmuseet och lyckades ordna så att vi fick audiens hos några av de mest framstående entomologerna i landet. Man fick passera rigorösa säkerhetskontroller, lämna sina pass hos beväpnade entrévakter, varpå en kvinna kom och hämtade oss och ledde oss genom långa korridorer tills vi slutligen kom fram till den entomologiska enheten av museet. För att lyckas få till stånd denna invit tror jag att Giorgi kanske saltade vårt rykte en aning, för det kändes som att entomologerna mötte oss med uppfattningen att de hade besök av två uppburna kollegor, utsända av Svea Rike på viktigt uppdrag i världen. Tack vare språkförbistring lyckades vi möjligen undvika att, iallafall direkt, spräcka denna uppblåsta identitet.

"So this is Dr. Eter Didmanidze, the leading expert on Lepidoptera in Caucasus." förklarade Giorgi och presenterade oss för en gammal vithårig dam som var hämtad från någon Hayao Miyazaki-film.
"Oh really! What an honour to meet you!" sa jag och Klara och skakade kvinnans hand medan vi med nervösa blickar frågade varandra:
"Vad fan är nu Lepidoptera?!"
Dr. Didmanidze plockade fram en trave böcker hon publicerat i ämnet (vilket visade sig vara fjärilar) och pekade ut olika endemiska arter för regionen, vissa vilka var uppkallade efter henne själv. Hon var verkligen rar och hjälpte oss även identifiera några av de flyn som vi fotat.
Det var intressant att notera att alla entomologer och arachnologer vi träffade där var kvinnor. I Sverige har vi snarare fått intrycket att det är en ganska mansdominerad värld. Giorgi beskrev det som att det handlade om att det inte var ett särskilt välbetalt jobb. För män var det viktigt att ha ett jobb man kunde försörja familjen på, kvinnor hade andra möjligheter att arbeta utifrån ett lågavlönat intresse, såsom fjärilar.

torsdag 21 juni 2012

Förkylning eller kolera

En slags grävstekel hittade vi på väg upp mot Sköldpaddssjön i närheten av Tbilisi. Tungt släpade hon hem mat till sina små larver. Det såg verkligen jättejobbigt ut. Men sen kom jag att tänka på att det nog är ännu jobbigare i paralyserad ångest vänta på att blodtörstiga larver ska kläckas och börja festa på ens kött, nere i en mörk jordhåla.

Varför sköldpaddssjön hette som den gjorde fick vi dubbla budskap om. Någon hävdade att det var för den hade formen av en sköldpadda, vilket jag tyckte var en skev beskrivning, eftersom det i detta fall då skulle vara när sköldpaddans huvud och lemmar var indragna i skalet. Om det är nog med anledning för att kalla en sjö för sköldpaddssjön, det vill säga att den är rund, lite lätt oval, borde väl ungefär en fjärdedel av alla sjöar i världen kallas för Sköldpaddssjön. En annan troligare förklaring var att den fordom befolkades av sköldpaddor som någon barock adelsman hade ditflyttat för att kunna kalasa på sköldpaddssoppa när han hade lust. De åts dock upp i för hög hastighet för att med stabil återväxt hinna reproducera sig och ersattes slutligen med trampbåtar, gummiringar och badande homo sapiens.

tisdag 19 juni 2012

Naturens egen medicin.


En långhorning, av georgierna kallad "mustasch". I detta fall tycks det vara Dorcadion pseudopreissi. Den ska enligt uppgift vara en besvärande sabotör, som förvandlar fin och härlig torv till ful och dålig, hur man nu kan se skillnad, jag är inte så bevandrad i torv. Lösningen på ett skadeangrepp ska tydligen vara biologisk bekämpning, att skaffa och inplantera en slags rundmaskar som invaderar långhorningens kropp och därigenom decimerar deras antal.
För att sen bli av med rundmaskarna kan man skaffa en flock kalkoner som tillåts gå och sprätta på torvmarken en tid.
För att råda bot på det växande kalkonproblemet kan man därefter inhandla ett par tre noshörningar som får dundra runt på markerna och krossa allt i sin väg.
Noshörningarna blir man av med genom en kraftig laddning på 120 kg dynamit som spränger torvmarken åt helvete.

söndag 17 juni 2012

Georgiska Giorgi


I Tbilisi mötte vi upp med en georgisk biolog som vi haft lite kontakt med innan vi reste iväg. Vi träffade honom på hans kontor och han hette, precis som 60% av alla andra män i landet, Giorgi. Han var en storvuxen, vacker man med ett mullrande skratt, och var otroligt hjälpsam. Efter att vi möttes vigde han flera av sina dagar bara åt att assistera och planera åt oss.
För att nysta lite i vilka insekter som var möjliga att se och få fatt i georgiskt endemiska arter föreslog han att vi skulle gå till stadsbiblioteket för att hitta böcker i ämnet.


Det georgiska bibliotekssystemet är en kvarleva från sovjettiden och visade sig vara rent ryskt, som man säger.
Det tog oss en halvtimme att ta oss igenom alla spärrar för att överhuvudtaget komma in i bilioteket, och väl där var man tvungen att söka efter böckerna i ett kartotek. När man väl hittat önskvärda titlar fick man fylla i en massa uppgifter om boken, författaren, låntagaren osv på speciella blanketter (Obs, TVÅ gånger på samma blankett!). Dessa lämnades sedan till bibliotekarierna som så småningom hämtade upp böckerna från magasinet. Hela denna procedur tog cirka tre och en halv timme.
När vi sedan fick böckerna visade det sig att de bara hittat cirka hälften av dem vi beställt. Alla böcker som innehöll färgbilder var frånvarande och kvar hade vi bara gulnande gamla sovjetiska publikationer från 20-talet, fyllda med kyrillisk skrift som, förmodligen, beskrev insekter. En av böckerna innehöll dock färgbilder, men den handlade bara om fladdermöss och hyenor. Giorgi suckade och beskrev bibliotekarierna som "people very close to being idiots". I enkätundersökningen de delade ut skulle man kryssa i om man ville ge personalen glada, neutrala eller sorgsna smileys. Det blev sorgsna smileys.

lördag 16 juni 2012

I kazbegis berg


hittade vi också en ännu oidentifierad harkrank, inte imponerande stor, men med imponerande långa ben. Möjligt är att jag t.o.m. omedvetet förkortat dessa för att få med dem på pappret. Vingarna var knappt genomskinliga och kroppen svagt och matt blå.

Kazbegi stad har en befolkning på ungefär 4000 människor, och kan således kanske mest kallas en liten fantastisk by. Befolkningsmängden är begränsad men vyerna är storslagna så man kippar efter andan.
I denna lilla fantastiska by satt vi en kväll på en bar och drack en enkel pilsner. Brevid oss satt två kvinnor och talade engelska med varandra, och oundvikligen kom vi i slang med dem. Den ena var ett latinoamerikansk energiknippe från New York som jobbat som massör åt Al Pacino. Den andra var en tjej från Schweiz och precis lika mycket som folk säger "Ah, Swiss army knife!" när vi säger att vi kommer från Sverige, utropas "Ah! Ibrahimovic!" som svar när de får veta att hon kommer från Schweiz. Men det mest fantastiska av allt var att det visade sig att hon otroligt nog studerade insektsteckning vid universitetet i Zurich! Tänk va?!

onsdag 13 juni 2012

Tvekan

Ibland är det tungt. Svårt att ta ett beslut och hålla fast vid det. Ibland befinner man sig i ett rosafärgat, totalt främmande landskap och vet inte vad man ska ta vägen. Det är backigt, fuktigt och kullarna verkar bara fortsätta i all evighet. Ibland känns det så.

tisdag 12 juni 2012

Ibrahimovic

Det balanserar vackra kyrkor på många av bergstopparna här. Det känns lite som att de byggts så högt upp i ett försök att komma så nära Gud som möjligt. Vi satt uppe vid en sådan kyrka och njöt av svindeln när en högstadieklass, som först stått en bit bort och kastat extremt nyfikna blickar, på en osynlig signal plötsligt vällde fram. En kille i FC Barcelonas lagtröja som såg ut som Shanti Rooney försökte ivrigt kommunicera med oss, men det enda ord vi kunde gemensamt var Ibrahimovic. Det är förvånande hur mycket man kan få fram med detta enda ord!

-Ibrahimovic.
-Ibrahimovic, Ibrahimovic, Ibrahimovic.
-Ibrahimovic!

betyder alltså:

-Vilket vackert alfabet ni har.
-Ja, det kallas ryttarskrift och är så där snirkligt för att hästfolket skulle kunna skriva under galopp.
-Det är ju fantastiskt!





Lite senare, på väg ned för bergssidan, hittade vi den här slags björnspinnaren. Först trodde vi den var helt död, så lealöst den låg där på mage. Men efter idogt petande från vår sida röck den till och försökte irriterat ruska av oss för att sen åter sluta ögonen och lägga sig till vila. De där nattflygande flyna kör dogmatiskt på det där med mat-och-sov-klocka. Nu är det dagtid och dags att sova, och inget, jag menar verkligen INGET, ska få störa min sköna sömn. Inte ens ett gigantiskt apmonster med rödbrända öron som attackerar mig med ett redwoodträd till pekfinger. Och nu är det kväll och den ska jag spendera genom att dunka pannan mot en glasruta, för det finns ju en så vackert lysande lampa därinnanför.
Ja jösses, jag säger då bara Ibrahimovic.

söndag 10 juni 2012

Berg och djupa dalar

Nu har vi  åkt upp i själva Kaukasus, upp i bergen till Kazbegi. Det svärmar lammgamar och allsköns örnar kring topparna. Ornitologerna skulle slita sina hår, och sen fortsätta med vårt, om de fick reda på att vi tagit med oss lupp och ingen kikare.

lördag 9 juni 2012

Putkhari, det lilla lilla biet

Det är varmt i Tblisi. Väldigt varmt. Vi äter kachapuri och lobiani.
Vi lär oss viktiga fraser;
-Me khorts ar v-tcham!
Vi lär oss viktiga insekter;
-Putkhari!

onsdag 6 juni 2012

Knaprigt.

En geting med vackra orangea strumpebyxor som höll på att äta av en balkong. Själva föredrar vi kachapuri, som är en fantastisk ost-inbakad brödlängd, som står att köpa i vart och vartannat gathörn.

tisdag 5 juni 2012

Georgiskt ABG

Georgierna har verkligen ett helt eget alfabet..

måndag 4 juni 2012

Mygglarvssamkväm


Tack vare ett fantastiskt macroobjektiv som vi har kunnat köpt för entomologiska pengar kan vi plötsligt fånga mygglarvers dagliga bestyr på foto. En som lapar ruttna delar från ett vasstrå och en som inget vill ha. Den åt kanske vasstrå igår. Kanske nöjer den sig med ett kringflytande växtplankton. Varför larven tänker som den gör är ju stört omöjligt att få på bild, hur bra makro man än köper.

lördag 2 juni 2012

Bärnstensvännen

Denna fantastiska varelse, med minnets förvanskningar, hittade jag på promenad på Österlen i mitten av mars. Dess vackert bärnstensskimmrande nacksköld och håriga, något buckliga bakkropp förtjusande och förbryllade mig. Den var ungefär 2 cm lång och huvudet jag ritat är rent och ramt påhitt, för det minns jag inte hur det såg ut. Jag kan tänka mig att huvudet egentligen var lite mindre, men antennerna är nog på ett ungefär. Vad kan det vara för en liten skalbagge?

måndag 28 maj 2012

Rätt in i kaklet

I väntan på att vi åker till Världens vackraste land, som de själva kallar det, kan vi passa på att presentera några av invånarna här hemifrån.

Som de här: intressanta minimala livsformer, som begränsat sig till att uteslutande leva i fogen mellan kakelplatta nr 10 och 11 från vänster och nr 3 och 4 räknat ovanifrån, i vårt badrum. Där har de levt och frodats ända sen i vintras. Det ryktas om att en av dem vid ett tillfälle vågade sig ända ut till fogen mellan platta 11 och 12.
Men den har aldrig setts till sen dess.
Hittade den Eldorado?
Eller råkade den ut för Det Stora Vidundret?
Ingen vet.

Ett avslutat projekt och ett nytt

För ungefär två månader sedan höll vi ett föredrag för en trevlig skara entomologiskt intresserade i Evolutionsmuseets lokaler och Entomologiska föreningen i Upplands regi. Lyssnarna bjöd på god stämning och vi bjöd på turkiska tilltugg. Det markerade avslutningen av vårt turkiska projekt, men också början på ett nytt. Detta år har vi återigen erhållit ett stipendium från Upplands Entomologiska Förenings generösa barm. Nu i juni far vi till Georgien och letar efter fantastiska insekter i detta utsökt estetiska land. Upp till bergen i Kazbegi och ner till Svarta havskusten ska vi finkamma Georgiens insektsfauna.




Sol i segel och vind i sinne, snart far vi!