Högkvarteret

En vivel (Larinus planus) som gillar tistlar.

Giorgi använde sitt breda nätverk till att kontakta Nationalmuseet och lyckades ordna så att vi fick audiens hos några av de mest framstående entomologerna i landet. Man fick passera rigorösa säkerhetskontroller, lämna sina pass hos beväpnade entrévakter, varpå en kvinna kom och hämtade oss och ledde oss genom långa korridorer tills vi slutligen kom fram till den entomologiska enheten av museet. För att lyckas få till stånd denna invit tror jag att Giorgi kanske saltade vårt rykte en aning, för det kändes som att entomologerna mötte oss med uppfattningen att de hade besök av två uppburna kollegor, utsända av Svea Rike på viktigt uppdrag i världen. Tack vare språkförbistring lyckades vi möjligen undvika att, iallafall direkt, spräcka denna uppblåsta identitet.

"So this is Dr. Eter Didmanidze, the leading expert on Lepidoptera in Caucasus." förklarade Giorgi och presenterade oss för en gammal vithårig dam som var hämtad från någon Hayao Miyazaki-film.
"Oh really! What an honour to meet you!" sa jag och Klara och skakade kvinnans hand medan vi med nervösa blickar frågade varandra:
"Vad fan är nu Lepidoptera?!"
Dr. Didmanidze plockade fram en trave böcker hon publicerat i ämnet (vilket visade sig vara fjärilar) och pekade ut olika endemiska arter för regionen, vissa vilka var uppkallade efter henne själv. Hon var verkligen rar och hjälpte oss även identifiera några av de flyn som vi fotat.
Det var intressant att notera att alla entomologer och arachnologer vi träffade där var kvinnor. I Sverige har vi snarare fått intrycket att det är en ganska mansdominerad värld. Giorgi beskrev det som att det handlade om att det inte var ett särskilt välbetalt jobb. För män var det viktigt att ha ett jobb man kunde försörja familjen på, kvinnor hade andra möjligheter att arbeta utifrån ett lågavlönat intresse, såsom fjärilar.